Jag är i chocktillstånd! Imorse när klockan ringde 06.15 flög jag upp ur sängen pigg som en lärka! Det har inte hänt på ja, bra länge. Jag minns det knappt när jag tänker efter faktiskt. Jag vaknade, tog en dusch, åt frukost (som jag inte gjort på de närmaste sex månaderna), jag sjöng och jag halkade nästan omkull utanför porten med ett leende på läpparna. Jag har lyckats smittat Fia med min glädje genom ett sms och jag ringde och väckte mina två kollegor som jag förmodade skulle försova sig med tanke på att man skulle ställa om klockan en timme. Att jag, Ida Persson har åstkommit detta på en måndag morgon är obeskrivligt bra. Hallelujah!

Nu ska jag jobba fram tills lunch, sen ska jag briljera med mina pannkakor. Det är fejk men det gör inget. Imorse la jag nämligen över de färdiga pannkakorna som jag och Harry köpte på Willys i en matlåda bara för att låtsas att jag lagat dem själv. Dock är ju ingen pannkaka bränd och det kommer uppmärksammas kan jag tro. Men jag är så glad att jag ska luras lite idag.

Lycka

Det som är mest spännande just nu är postgubben. Nyss ropade Malin att han åkte in på torget med sin gula postbil. Vi har stenkoll på honom för att när han kommer in med posten vet jag hur min eftermiddag ser ut. Många kuvert = Satans med jobb. Han vet också om det så nu gör han det lite mer spännande genom att gömma kuverten bakom ryggen för att sedan dra fram dem med fart. Är det många så svär jag samtidigt som jag drar en djup suck, och är det några så ler jag och tackar honom.

I väntan på honom ska jag skriva postitlappar med matförslag på och dra en, det är så man hittar spänningen i livet en torsdag.

Jag sitter på jobbet och jag är en rebell. Idag är jag en riktig rebell som gick hit i mina Lee jeans med slitningar på. Det är inte alls omtyckt ska ni veta. Jag känner mig odödlig idag. Framförallt efter gårdagens brottningsmatch som gör att jag har förbannat ont i pannan och haltar pga. vardagsrumsbordet. Mitt ben är blått och svullet, men som sagt..skam den som ger sig. Jag vann kan jag också tillägga.

Idag åker mina vänner till Ö-vik och här sitter jag. När den tanken slår mig känner jag mig lite dödlig igen. Att leva det vuxna livet med en chef som inte förstår hur vi lever utanför kontoret skapar en gnutta irritation. Men som sagt, jag kan inte beskylla henne för det, inte lätt att förstå allt här i världen.

En måndags visdomsord från jobbet

hard work work

Im back in my black office chair at work. SOM jag är. Jag har jobbat så jävla bra idag, så sjukt bra! Nu har jag fyra timmar i pappersformat framför mig innan jag slutar och tar hockeyhelg.

Igår fick jag hämta en ny Iphone. Att en så liten sak kan göra en kvinna så glad är ofattbart bra. Dock är jag fortfarande inne på att spränga Tre butiken, med ett leende på läpparna nu när jag fått min telefon. Plus att Alexander nyss kom in med en lapp med numret till en chef där. Jag ska vara så pain in the ass på soporna som ljugit för mig på Tre. Skam den som ger sig.

bajsdagen

Jag sitter här som den sega och illamående tjej jag är idag. På mitt köksbord finns följande: En bh, nycklar, vaseline, mobiler, snusdosor, glasögon, datorer, kalendrar, mp3-spelare, en bankdosa och oboyglas. Det beskrivs som den röra det är just nu. Man skulle kunna tro att läggan blivit invaderad av en ungkarl, men nej, ingen sån här. Det är bara en stressad tjej som för dagen mår illa och kokar sitt morgonkaffe två timmar för sent enligt det dagliga schemat.

Nu har jag sett tolv avsnitt av Glamourama, dags att vakna.

Fia skrev dagens sanning i ett sms "vi hatar allt utom oss själva idag Ida".

Jag smörjer in mina läppar med försvarets salva. Idag kan jag jämföras med Maria Montazami i antalet smek över läpparna. Jag skulle kanske vinna faktiskt.

En annan sak jag gör är att jag sitter på makt. Jag älskar det och tänker behandla den väl. PH, du ska få ta del sen.

Nu ska jag smörja in mina läppar och invänta kvällen när jag och Emma E ska på Kent. Soft as hell!

i wish at least

Fredagens timmar har runnit mig ur händerna. Jag har tusen saker kvar att göra men jag tänker inte stressa. Mitt största problem just nu är att min visdomstand växer så det knakar. Det är så vi rebeller pratar, nemasproblemas och chillidill.

Idag har jag varit ner till Tre (3 butiken) två gånger, en gång som mes och en gång med Malin och Alexander bakom varsin axel, dvs. sten cool. Eller ärligt talat så var det Malin och Alexander som var cool och jag stod längst fram och mesade mig. Vi tjafsade, vi kom frammåt och har jag inte min Iphone nästa vecka spränger vi butiken i luften! Så, nemasproblemas och chillidill.

På återseende från en annan stad.

---------------------------------------------------------------------------------


När jag anlände hem till The Hood mötte jag en ikke svensk kille på gångvägen. När vi passerat varandra kom lukten av hasch som en vägg mot mitt ansikte. När jag senare kom ner till underjorden möttes jag av samma sopor som legat där i snart två veckor och när jag satte mina skor i trappan in mot gården var det fulla studenter som slet i dörren till Puben-Puben. Äntligen hemma var min första tanke och min andra tanken var - Jag vill flytta till ett normalt ställe. Jag vet att tanken ofta slår mig, men hur skulle det då gå med mina vänner? Förmodligen skulle jag ändå spendera all min lediga tid, som visserligen inte kan räknas som mycket längre men ändå, den skulle spenderas i Sätra. Att jobba gör att man ser livet ur ett annat perspektiv, allt som var så jävla jobbigt förr går numer på rutin och det man inte uppskattade att man hade då, det saknar man fan varje dag.

Jag ska prioritera min tid bättre, sluta jobba över och ta tillbaka min kvalité i livet. Det är fan mina vänner, Lunkan som alltid bjuder på KUUNG med ett gung, det är Karin som alltid säger kloka saker till mig när jag som bäst behöver dem, det är Emme som ringer och säger "VaFan göru då Kusen?", det är Kajsa som säger att jag ska bli straight och ta min chans, det är sanna som smeker gitarren vägg i vägg med ett klingande ljud, det är Torsten som alltid levererar sin varma kram när vi ses, det är Henriette som alltid är så omtänksam och glad, det är PH som alltid finns där med en öppen famn och det är Fia, the one and only for me.

Även fast jag lyser med min frånvaro ganska mycket nu ska ni veta att jag saknar er. Jävligt mycket.

Nu traskar jag och Malin två trappor ner och tvärs över gatan. Lön = Kebab och shopping på lunchen. Damn so good!

Hur kan det vara möjligt att man som kvinna ska behöva lida en vecka varje månad? Är det typ för att Gud själv är en man och tycker att kvinnorna ska ha en vecka när man är genomskönt bitter och ska lägga sina pengar på tamponger? Han är fan inte klok den karln.

Jag är både bitter och pank. Imorgon kommer lönen och då ska ida dra kortet i butikerna för glada livet. Då ska jag bota min mens med nya skor, byxor och tröjor. Dock skulle jag skippa det om jag bara fick tillbaka min iphone. Den är värd mer än kläder, den var min lilla bebis. Den skrek aldrig, sprang aldrig ifrån mig på affärerna och gjorde mig alltid nöjd. Den var fin. Nu väntar jag på min nya. När jag får den ska vi starta ett nytt liv och samla nr. Det är också ett problem, att jag inte har en ända kontakt kvar!? Hur ska man få ihop alla igen lixom? Sanna du bör veta som miste alla dina, hur fan gör man?

Nutidens andra projekt är att jag, Emme och Henriette ska gadda oss. Jävligt smärtsamt och dyrt, men hett. Jag ska gadda in sanningen ord över mina arma revben.

Gör en ny plan och följ den fullt ut. Det är ungefär vad jag ska göra. Nu ska jag fan satsa och lyckas, jag vägrar ta skit. Det är ju en sak som är säker. Meral skulle aldrig sväja det här, och det tänker inte jag heller göra. Wanna be Meral. Dags att sluta slicka röv och stå upp för sin egen heder.

Jag har pms och fick krysta för att kunna klä på mig kläderna. Under de tio minuter jag var social fick jag veta att jag såg fööör jävlig ut och att värken släpper när man föder några ungar. Som om det vore en bra lösning? Nej, inte direkt. Jag mår illa, har svett attacker och är jävligt bitter. Det ända som hjälper är oboy, snus och you are my ride home. Kanske inte mot utseendet men mot ilskan.

Nu ska jag göra klart min plan, och jag ska göra den så jävla bra!

Jag är så jävla glad! Igår var det en sjukt rolig eftermiddag/kväll. Det är sånt som gör att man går runt i veckorna. Att man har något att se fram emot på helgerna. Nog för att jag typ längtar-sjukt-stört-mycket till April när vi ska inta Globen och se folket röra sina kroppar på det sätt vi inte kan. Galet bra kommer det bli. Tillbaka till gårdagen. Jag drog på mig skridskorna igen, jag bjöd på mig själv och gjorde en vurpa i slowmotion när jag var stillastående. Ingen kommentar.

Kl 11.00 idag var det hockey igen. Jag, Henriette, Sanna och Kajsa fick se J20 losa och bjuda upp till en fight efter matchen. Vet inte om det var patetiskt men båda lagen stod i en ring och klappade med bladen i isen. Brynäsaren förlorade det med, vilket var synd.

Imorgon är det match igen. Den är i TV format kl 6 på morgonen. En brakfrukost på jobbet har planerats in av de två som följer OS. Ja, det är ju kanske bara jag och Malin som är på jobbet två timmar innan vi börjar för att kunna se matchen ostört. Känner jag oss rätt kommer vi vara sugna på godis efter lunch, ta en prommis, övertala varandra om att vi ska köpa klippkort på gymmet, skippa godiset, jobba i någon timme innan vi går till Konsum i Nian. Naturgodis och kaffe is good shit.


På återseende!

Jag vet att jag inte får blogga från jobbet. Men idag är det fredag så jag gör det ändå. Under denna härligt snabba vecka har Ida i egen hög person tagit död på tre datorer, två på jobbet och sin egen samt att hon mist sin iphone. Ja, vafan ska man säga? Fuck the fucking week!

Jag har sett ett mönster i mig själv. Jag har blivit en total kontroll freak. Jag gör scheman för allt, antecknar allt, skriver jag fult på en postitlapp måste jag skriva om den, räknar budgetar som ska vara precis på öret korrekt, jag har fått mani på att diska, jag kan inte se en dammråtta och tvätten ska hänga precis perfekt för att inget ska bli skrynkligt. Whata hell lixom? Ska man köpa en bok med anvisningar för att bli av med detta beteende eller ska man bosätta sig på en bondgård där flugorna sitter på köksbordet när man äter?

I helgen ska jag slappna av. Äta chips, dricka cola och tugga på is.

she's my ride home - blue october

you are my berrie

Idag är det en underbar måndag. Jävligt glatt humör och hur mycket folk som helst på jobbet. Att jag är glad en måndag morgon och chefen säger "vafan har hänt med dig i helgen?" är bland de tydligaste tecken man kan få. Jag är så jävla glad idag.

Igår var det "Alla hjärtans dag" och japp, jag blev firad. Blir man firad på den dagen? Jaja, jag tog min suprise som att någon jag älskar så djupt älskar mig också. Eftersom jag håller till på nedre plan i vår buss on tour så var det ingen som såg när mina rörande tårar föll. Jag kan bara säga att min halva är den bästa man kan ha i sitt liv. Glädje deluxe.

Ikväll när jag kommer hem ska jag se (klart) en film. My sisters keeper. Jag började igår men fick slå av för att jag grät som en bäbis. Ni vet när man gråter så mycket att man knappt får någon luft, extremt. Ikväll blir det del två och ja, det är inte ok att behöva slå av en bra film. Fia hade skyllt det på PMS och det gör jag också. As hell

thanks, but no thanks skinny beatch

Här skriver jag exakt vad jag tycker och tänker eftersom ingen från mitt jobb eller olämplig person ser det. Hoppas jag. Syns det så syns det, då syns det att även jag har synpunkter som inte alltid kommer fram. Jag har ju en gudinna i mitt liv, Meral Tasbas. Fan, ibland önskar jag att jag kunde vara mer som henne men det vore nog inte jag ändå. Jo ibland är det jag, när jag har lågt blodsocker, PMS, och inte får det jag vill ha. Då är jag nog Meral jr.

Hur som helst så hatade jag allt idag och var riktigt jävla sur på allt. Inget gick som det skulle och jag höll på att vicka vattnet på datorn 23000 gånger. De tighta jeansen höll på kväva mig sakta men säkert och min söta lilla tubtopp gled både åt höger och vänster. No more tubtopp.

Min plan för kvällen var att räkna ut bmi och se en film. Tänkt och gjort. Nu har jag två timmar till att träna och raka benen. Överdriven info men förmodligen kommer en uppdatering imorgon när jag inte kommer ur sängen pga. kronisk kramp i musklerna. Jag fick nyligen ett mail från min gamla argentur om jobb. Det var ju inget dåligt jobb, men... Känns som ett fetnej är svaret där. Jag har allt jag vill ha här i Gävle. I will never leave this town, neevöö

Goooodmorgon!

Jag vet inte om jag blivit mer eller mindre störd men jag ska motgå mina tvångstankar med disk på bänken. Idag står skiten kvar. Igår när packet var på födelsedagsfikat berättade jag hur mina morgnar ser ut och vi kom fram till att det är ju mer eller mindre onormalt. Så eftersom jag ändå trotsar bort min stress så ska jag göra ett försök med disken och total kontroll också.

Inatt drömde jag om siffror. Jag stod på en sufbräda och det kom siffror flygandes som snöbollar mot mig. Jag vet inte om allt börjar gå över styr nu men ekonomi och siffror har invaderat min hjärna på sistone. Jag gör budgetar och synkar dem inte alls med mitt konto när eftermiddagen kommer. Men på förmiddagen stämmer allt, som handen i handsken (eftersom jag börjat med ordspråk på äldre dar).

The Beach Boys - Wouldn´t it be nice. Dagens och veckans fortsatta val.

Fia, stöter du på vår bundis från Hyresgästföreningen igen, kom förfan ihåg då att du är Ida Persson och att du har två läggor och är tsm med mig.

Ikväll ska jag blogga om så mycket INTE jobb. Förutom min morgon underhållning on way to work. Ja, det är ju Sätras kanske största flata. Jävligt kul, hon går på utanför 23an och viker in framför ingången till jobbet. Hennes svarta korta hår är dränkt i en burk Wella gel och den svarta mössan över. Kanon verkligen. Kanske är hon friidottaren jag och Sanna jagade i sommras? Who Knows. Hur som helst kul.

Idag har jag tagit feta steg på vägen till lugnet. Det var bara ett litet tag jag fick tråkigt och kastade in vindruvor på Zoran. Framsteg för den mogna.

Det absolut bästa den här dagen var ju min, Malin och Elins ride på stan över lunchen. Alla tre stod på rad inne på Åhlens för att köpa kylskåpsmagneter på rea. Elin tackade nej till sin påse, jag blev inte ens tillfrågad med Malin fick en. Jag bytte kassa och Malin skämde ut både mig och henne så inget mer Åhlens på ett tag. Det som slant ner vid pinsamheten var ett par chinos, 3 par örhängen och en nagelborste Deluxe.

rock as long you still are alive

Stress. Vad är stress? Det är något jag ska fråga Sunshine om, hon bör veta svaret eftersom hon tydligen går en kurs om ämnet. Jag är stressad från 06 när jag vaknar till 19.30 när jag landat hemma. Idag kom jag på det, när jag hade min första lugna timme på jobbet. Jag höll på att gå i taket. Jag störde alla andra, jag diskade, jag sjöng och tejpade upp en rulle tejp på fingret. Från och med imorgon när jag vaknar ska jag leva som en bekant till mig. Hon är exakt som jag önskar att jag var in the real fucking life.

"Ajja, när jag hör "Can mrs Asplund come to gate 29 immediatey" då går jag på toa, köper en kaffe, chillar, stoppar in en snus och drar mig sakta till gaten. Rockstarrrr!"

När jag drabbas av ledvärk, ständig huvudvärk och tuppar i en jävla hjärtattack, då vet jag att jag misslyckats. Men det tänker jag fan inte, för jag har blivit sund.

Jag är förkyld, extremt förkyld. Efter hot om att jag skulle stanna hemma idag så blev det ändå bussen till jobbet med alla äckliga snoriga barn som har sina sony ericsson dinglandes runt halsen och lyssnar på Darin högt som fan på vägen till dagis, förskolan och allt vad det heter. Jag har kanske inte världens bästa morgonhumör och ännu mindre när jag inte kan svälja och svettas i dunjackan av febertoppar. När jag som vanligt kommer fram till jobbet tar jag kaffe till frukost, dock inte idag eftersom det var en pina att skölja ner det i strupen.

Jag har hur som helst hittat en kille som gör min dag, jag kan bara säga att hans efternamn slutar på "stjärna" vilket är avgörande för hans status. Dagen var lång idag och siffrorna på besluten mindre än vanligt genom mina hårsprayiga glasögon. När jag kom hem blev jag bjuden på middag, jag svalde Fias pasta på längden. Nu ikväll har jag pinats av tanken på att svälja en macka och jobba imorgon. Vaknar jag av klockan är jag frisk nog för att jobba, vaknar jag inte kommer jag inte vara kontaktbar på hela dagen och få skäll av min granne när jag inte hämtar Ipren i postfacket.

Omställningen har gått bra. Idag när jag kom hem fick jag sällskap av min andra halva, hon som är halva mig på längden men hela mig i hjärtat. Jag städade och hon satt på sägen och sjöng. Hon är precis vad jag behöver efter en lång arbetsdag när jag verkligen måste ta tag i mat, papper och städning samtidigt för att snabbt få det avklarat. Fia är en gulmklump.

Senare kom min tredje halva in, vi tre letade norska ord. Fia sa tallefjant och jag knullebox. Båda hade fel, det är inte norska ord för ekorre och husvagn. Nu har den tredje hämtat måndagsmaten, grillen. Hitintills har vi konstaterat att "Familjen annorlunda" är jävligt annorlunda och att vi har på tok för nära till grillen.

HEJ omställningen

Jag skrev ett inlägg innan min första arbetsdag som jag inte publicerade. Där stod det om min nervositet över att vända tillbaka dygnsrytmen och börja jobba. Jag tänkte att det inte kunde vara speciellt svårt så jag sket i att publicera det. Men jag inser nu att jag kunde gjort det och kryddat 3000 till.

Jag var på jobbet kl 07 idag och kom hem 18.30 med min dator under armen. Det betyder att jobbet minus mina kollegor och pärmar är med mig hem för att fortsätta. Jag klagar inte eftersom jag har ett så sjukt bra jobb med så sjukt bra kollegor. När jag ställer alarmet och siffrorna börjar på 05... får jag ångest, men jag vänjer mig nog efter den här veckan. I måndags när den ringde trodde jag det var ett jävla skämt, jag gick rakt in i köksbordet med höften eftersom mina ögon inte öppnades förens jag klev ur duschen.

Min fritid känns utom räckhåll, en film på 5an eller 23an känns (jävligt) behövligt. På fredag kväll ska jag bara ha en mobil i fickan och ingen dator, jag ska bara umgås med mina vänner

Jag vet vilka som ska dansa in på mitt bröllop

Tidigt idag skjutsade mamma mig till Fia och Johan i Östervåla. Att komma dit är verkligen att åka hem, Östervåla är speciellt. Vi har firat lilla julafton idag, en typiskt sådan dag för oss kan se ut så här

-En film
-Hugga ved i källaren (livsfarligt)
-Billys PanPizza och julmust till frukost
-Ut och leka i snön (som små barn med stjärtlappar och brottning)
-Ytterligare en film (idag Wallander)
-Ytterligare en film (idag Sunes sommar)
-Ytterligare en PanPizza och julmust
-Sätta upp julstrumpan

Traditioner är till för att bevaras. Det har jag funderat på en del, julstrumpan på sängen väcker en hel del uppmärksamhet. Vad är åldersgränsen för just denna tradition undrar jag?

Mamma smög just upp min dörr för att lämna lite paket, och jag såg besvikelsen i hennes ögon över att jag inte somnat ännu. Eftersom det faktiskt är Julafton nu så förstod hon att Ida kommer öppna paketen, slänga pappret på golvet, ta filmen och äta chokladen inatt. Som alltid, en tradition är till för att hållas.

Julmys med min andra halva

Jag vill inte såga någonting idag, förutom killen på datoraffären som upplyste mig om att jag har "slitit" av den inre tråden i min laddare. Honom ger jag inga som helst + i kanten.

Allt annat denna dag har varit fantastiskt bra, jag har hunnit med så mycket saker och träffat så viktigt människor. Jag har även varit till mammas jobb och hälsat på. Där träffade jag överlägset Sveriges skönaste och gladaste tant. Hon bjöd mig upp till dans inför alla på hemmet, och självklart ställde jag upp. Dock kom problemet när jag skulle åka, då vägrade hon släppa mig!? Hon höll i min skjorta och skrek att hon ville följa med mig hem.

Jag fick en gnutta separationsångest men mamma gjorde klart för mig vad som gällde " Men Ida, Elsa lider av demens och kommer inte minnas dig imorgon iaf, jag presenterar mig för henne varje morgon". Det gjorde saken lite lättare trots att det är tråkigt, vi hade ju så kul tillsammans.

Nu sitter jag på sjukhuset hos pappa och ser ut över ett upplyst Uppsala. Han äter mat och jag äter chips, precis som det ska vara.

Snart styr bilen mot Gävle igen, efter en späckad dag.

wrooom igen

Jag startar med ett Hej till Torsten.

Jag har kommit på att bloggen är en avlastningsplats för aggressioner nu mera, lite som motorsagen.

Men hur kan man inte starta sågen när man haft sin dator inlämnad för reparation i TVÅ MÅNADER, får tillbaka den efter aggressiva samtal om en försvunnen laddare med en ny laddare som inte ens fungerar?

Killen som olägligt nog ringde och väckte mig en morgon (vilket inte är vidare smart) med klagomål dessutom måste ha tagit illa upp när jag svamlade vad jag tyckte i sömnen. Nu har jag bråkat till mig en ny laddare som naturligtvis inte heller fungerar. Jag tror att han skickar mig gamla laddare som inte fungerar med flit. Det ska han få ångra, för jag ska typ spilla ut en läsk över hans dator på onsdag.

WROOOOM

Igår var jag och Christine på hälsocentralen. Yes, vi skulle vaccinera oss mot pesten "svinsjukan" som är så himla uppstorat enligt mig. Eftersom jag är extremt rädd för sprutor gick jag och Christine in tillsammans även fast de ropade upp en av oss. När vi kommer in i rummet räckte det med blicken jag fick av sjuksystern som förmodligen såg skräcken i mina ögon. Hon ville bara sticka mig och se mig gå ut igen.

Jag sket i det och frågade om man iaf fick lägga sig ner? Hon bara blickade tillbaka på mig som om jag vore dum i huvudet. Efter kanske 30 sek har jag en sjuksyster som står bakom och kramar om mig (håller fast?) och Christine framför mig som håller min hand. Sen tog lill-Hitler sprutan och köttade in i armen, utan att visa den minst omtanke för min fobi.

Henne SÅGAR jag rakt av, WROOOM!

Att vara kattvakt ger ingen lugn i huset, speciellt inte när katten kan konsten att öppna skåpluckor själv. Inatt somnade vi runt 02.30 eftersom jag mer eller mindre behandlar katten som ett litet barn. När jag vaknade låg pysen brevid mig på samma plats i sängen som när jag somnade, sover katter verkligen hela nätterna på samma plats? 06.30 väckte han mig, då var det gemensam frukost innan jag knallade till gymmet.

Ibland går det dokumentärer på tv om gamla människor som oftast har en eller flera katter, och jag förstår dem verkligen. Det är faktiskt ett ypperligt sällskap som inte för någon direkt talan men som man ändå av någon anledning pratar med.

Avslutningsvis i detta inlägg om katter så såg jag den första människan som på riktigt är rädd för dem. Igår kväll låg EmmaE på sängen här som ett barn med panik när pysen närmade sig. Helt otroligt kul

'Cause I adore you..

Efter en natt med massor av behövlig sömn och en snooz på 2h känner jag mig som en människa igen.

Jag och Kajsa tog en viktig promenad i höstens mörker för ett tag sedan. Den absoluta höjdpunkten var att vi matade änderna i "Sätraån" med mina nyköpta rågkusar. Vi favoriserade vissa änder, vilket inte var särskilt smart av oss eftersom när vi senare skulle bege oss hem såg att vi var omringade i en cirkel gjord av dessa hungriga vattenfåglar.

När jag varit hemma i 3 minuter kom grannen hit, jag vann en brottningsmatch och hon byggde ett torn av mina småpengar som låg på bordet. I mina ögon ser det mer ut som en prispall än ett torn, möjligtvis är det ett norskt torn.


Snart är även denna dag avklarad.

http://www.youtube.com/watch?v=4rayIckOBmo

Återigen kan jag starta med att jag är less. Eller less och less, jag har nästan slutat blivit förvånad över vad som kan inträffa en dag i Sätra. Här lever vi med spänning för att överleva varje dag som kommer.

Dagen började med planen film och pannkakor vid lunch, dock blev det inte så. Jag har för några dagar sedan fått ett paket på posten i mitt namn som jag inte beställt. Jag kollade upp det och det visade sig senare vara till min granne port i port vid namn Ida Persson. När jag så snällt skulle lämna det till henne personligen "glömde" Kajsa nämna att hon har en brutalt stor hund som brukar vara ute och promenera med sin lilla matte. När hon öppnade dörren sa jag inte ett ord, jag blev stum av att stå 1 meter från den hunden. Kajsa och Emme hade noterat att jag verkligen inte sa ett ord och as garvade när jag kom ner för trapporna.

När vi sedan kommer upp och har stekt en pannkaka så ringer vår vän PH och meddelar att det brinner på 23:an. När vi kommer fram helt flåsiga så möts vi av brandbilar, poliser och ambulanser, och våra två vänner som står på balkongen för att andas frisk luft.

När det lugnat sig och Angelica ska åka iväg kommer hon snabbt tillbaka, ja då är det en älg som springer genom Sätra. När det nådde journalisternas öron övergav de branden och sprang direkt efter älgen istället.

När Ph och Joa kommit ur huset samlades vi ca två timmar senare för pannkakor och film. En helt vanlig dag i Särta.

Självklart finns det en dagens av Kajsa:

-"Du Ida, tror du älgen drogs dit av brandröken?"
(Jajemän, den missade nog alla ljud, galna människor och fordon Kajsa)

Jag startar sågen

Campus börjar gå mig på nerverna, på riktigt. Ska jag definiera vad Campus innefattar just nu så är det dessa utländska studenter som inte har den blekaste aning om hur man beter sig eller vad som är rätt och fel i Sverige.

Visserligen tror jag att de flesta mänskliga typerna som bor här vet vad som är rätt och fel, det är jag säker på för annars är de helt blåsta. Problemet som dyker upp då är att de tror att de har kommit till någon jävla semester och inte behöver anpassa sig ett skit. För att ge exempel på det så borde alla studenter veta att man inte röker i trapphusen, man tar inte andras cyklar, man skriker inte hela nätterna, man klistrar inte upp lappar på tvättmasinerna att de är "ur funktion" för att de alltid ska stå lediga och man röker definitivt INTE i tvättstugan när man skiftar tvätt.

Jag blir fortfarande så grymt förbannad när jag tänker på honom, killen som vänder sig om med en cigarett i munnen som om det vore helt ok att röka i en tvättstuga. Jag ångrar att jag inte bara la mig ner på golvet och låtsades få världens astmaanfall och typ dö framför ögonen på honom.

Jag längtar till somaren då alla flyttar. Då blir det bara vi svenskar kvar, som med spänning hoppas att våra nya grannar har lite innanför pannbenen.

Det har varit en lång dag, en dag som fått mig att inse vart jag hör hemma. Det har varit så enormt mycket tankar och idéer på vad jag skulle sysselsatt mig med när min kropp inte skulle gått att reparera.

Det kan vara svårt att tro att en bussresa som gör att man har träsmak i fyra timmar kan göra att man trivs. Det har tagit ett tag att ta beslutet men jag är lugn igen, helt lugn över att veta hur mina månader framöver kommer att se ut.

Förmodligen kommer jag fortsätta att svettas två timmar innan mina behandlingar och se stjärnor i taket efteråt. Men efter regn kommer solsken och en hel smärtfri isträning. Jag har delmål, det har Kajsa lärt mig.

Jag är hemma.

Mysdagen med min vän

Jag överraskade min bästa vän med en pysseldag för ett tag sedan. Jag köpte en tavla och färg som vi sedan skapade konst utav. I slutet var det färg över mitt golv, i korridoren, på grannens dörr och utanför porten. (Något jag redan vid inköpet räknat med.) Jag är säker på att min vän kan bli designer eftersom hon visade dolda talanger, därav hennes nya namn "FashionFia". Henne älskar jag.



Ansiktsformerna var ju sådär snarlika i början



Med hår blev det en aning bättre, dock har jag väldigt smala axlar?



"Det är såhär man kollar ögonfärg, sitt still då Ida så jag ser!"



Det färdiga resultatet som nu hänger på Fias köksvägg. Orden som pryder huvudfigurerna är betydelsefulla ord.

Efter en relativt dryg natt i vaket tillstånd till 04.30 ligger jag fortfarande i sängen och ser klockan ticka minut för minut. Den passerade nyligen 13.13 vilket resulterade i att jag precis önskade mig något. Något fint.

När jag ser klockan i högra hörnet ticka minut för minut inser jag hur många minuter man har i sitt liv och hur man kan spendera dem. Just nu skulle jag lika gärna kunna sitta på en buss med mina vänner om jag bara kunnat tygla min vilja tidigare, jag skulle kunnat glida längst gatorna i ett varmt land på min bräda eller så skulle jag kunnat befinna mig i ett svinkallt land och jaga pingviner.

Jag har börjat tro att det som sker, det sker av en anledning. Sker det något så ska det vara så och då accepterar man det och ser klockan ticka minut för minut igen. Minut för minut tills man får det man vill ha. Ödet

"tror du dom är ihop eller? Hon borde inte ha kjol iaf"

Kvällen i sin ära gav mig mer eller mindre en bula i pannan, så kan man börja.

Efter matchen idag blev det en fin middag från Sätras restaurang som slukades på 1an med Fia och Sanna. När Fia fixat sig färdigt för biomys (och tappat ut halva sin flaska med vaniljparfym över högerhanden) så sprang vi ut till bussen. När vi står där kommer det en röd bil backandes till oss, då var det ju vår tränare inkl. dotter som gav oss skjuts ner på stan. När vi väl satt där i väntan på att se den i särklass bästa filmen jag sett så hade vi enormt kul, kunde mycket väl fått gått hem utan att sett filmen eftersom Fia lämnade biljetterna och gick iväg...

Mitt under filmen så röck jag till, och lutade mig mot Fia som röck till betydligt mer än mig och gav mig en rak höger i pannan. Det kändes.

Efter filmen trodde jag att läget var lugnt. Inte då, nej då ser vi bussen börja åka. Japp, kvicka som vi är så lag vi på enorma löpsteg i riktning mot bussen. Jag var säker på att vi missade den eftersom han körde iväg, tills jag hör Fia skrika "Ida kom då, han pratar ju med mig!!!" (Genom dörren?)

Iaf så stannade han på nästa hållplats och vi sprang, vilket är det pinsammaste jag vet, att springa efter en buss. Inte ok.

Kvällen slutade inte där heller, jag skulle vara artig och tacka honom för att han stannade, kanske för mycket slang i pratet så han förstod inte alls. Hur som helst så tackade jag igen när vi gick av, så hoppas du tappra chaffis förstod mig andra gången.

Till sist, vi ska se trean.

För ett tag sen anlände jag till Gävle igen efter min roadtripp med Jessica och Malin. I tisdags natt (22.45) bar det av till Helsingborg och 24 timmar senare var vi tillbaka i Gävle. Vi har åkt 148 mil i bil under 24h. Detta just för att det är en av Sveriges bästa tatuerare som gör ett extremt snyggt verk på Jessicas arm. Värt att åka för, alla gånger.

Kl 7 imorse var vi framme och hade då tre timmar på oss att upptäcka Helsingborg. Den tiden spenderade vi på stranden och i en kyrka. Kan tyckas vara en udda kombination, dock var det oerhört fridfullt och ro givande.

Från tisdag morgon kl 06.00 har jag sovit 90 minuter. Det känns i hjärnan kan jag lova. (Bilkörningen hem var ingen dans på rosor). För att inte låta ögonen gå i kors har jag sjungit varenda låt som spelats.

widJa da bonGe

Måndag morgon och starten av den sista veckan framför skrivbordet. Jag har tre arbetsdagar kvar innan jag slår upp psykologiboken hemma igen. Jag vet inte hur det kommer kännas när klockan inte ringer och väcker mig då jag skulle göra allt för att få sova i minst tre timmar till.

När man har fasta rutiner är de oftast svåra att bryta. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, när jag inte kommer sitta här varje morgon och säga Goodmorgon med ett leende på läpparna. Det är verkligen en trygghet i vardagen med fasta rutiner. Jag funderar på att ta efter Kajsa, kanske ska be henne om en godis jag kan lägga på golvet hemma? En trygghet (om man inte äter upp den direkt).

Nu ska jag göra göra min sista planering, det kommer förmodligen bli den bästa någonsin.

Igår efter träningen gick jag och Henriette till Glaciär 15 igen för att få äta pannkakor. (Detta ska nu införas som en tradition) Igår hade vi ett race, jag fick i mig tio stycken och Henriette tolv. När jag sedan skulle böja mig efter mina converse låg pannkakorna i halsen, jag har aldrig mått så illa i mitt 7332 dagar långa liv.

Idag har det varit en lugn dag på jobbet, en skön fredag med andra ord. Nu sitter jag och skissar på en ny tatuering och sörplar i mig kaffe i väntan på att Emme ska kika förbi arbetsklädd.

Fia upplös mig idag om att jag nu levt just 7332 dagar, att jag föddes en tisdag och att jag är någon slags orm. Hon var en häst sa hon. Det är de där med nOllningar, det slår slint på folk då. Farligt.

Vår Sista Dans

Snacka om att studentlivet har tagit fart. Alla är studenter utom jag. Alla nollas utom jag, dock är det sistnämnda rätt skönt.

Hela Campus har tagit fart, igår pratade jag engelska i tvättstugan med en av mina nya grannar, de bär ut sina köksmöbler och de står på alla fyra och spyr på gräsmattan. Det är just då, i det tillfället jag inser hur skönt det är att jag inte är en av dem (just nu iaf).

Istället är jag tjejen som läser distanskurser och håller mig inomhus. Inomhus och hör musiken dunka genom väggarna från de som lever Campuslivet. Jag har en ny granne dörr i dörr också, det ska bli intressant att se vad det är för någon. Om han är mer störande än Philippe? Dock svårt att tro med tanke på att det inte är många som spelar trumpet 02.30 på nätterna.

(Emma, du kan vara glad som slipper veckorna hemma med nollning).

Förövrigt (som är mitt favvo-ord) så slog jag imorse mitt rekord. Jag vaknade sju minuter innan bussen gick. Godmorgon tempot.

Fia har varit på kräftskiva i Uppsala ikväll. Trygghet i vardagen, regel nr 1. Ring om det händer något. Regel nr 2. Skicka sms när man är hemma.

Min mobil ringde för ett tag sen, Fia hade panik och jag hörde inte ett dugg av vad hon sa. I bakgrunden hör jag en mansröst skrika "Lägg dig ner" och en hund skälla.

Hennes mun gick i 120, när hon lugnat sig fick jag klarhet i vad som hänt. Hon och Stina gick över stan på väg hem när de ser två män krossa en ruta och göra ett inbrott.

Fia hade mobilen på när hon pratade med herr polis, intressant att höra hur de handskas med människor som är i chock. Fia glömde att hon faktiskt flyttat och uppgav till en början fel adress och Stina kom på att de hade alkohol på sig som de inte får ha enligt Sveriges lagar.

Fias replik "Fan jag tänkte ringa mamma, men jag ringde dig direkt. Jävlar, nu sparkas dom, vad gör du Ida?...chock?

freeedag hela dagen lång

Hitintills har min fredag varit perfekt, dock är klockan nu fyra minuter i nio. Det betyder att det kan förändas, men jag tror verkligen att det här är en superbra fredag!

En lång parentes.
(Jag pratar med E. Men om en man heter Pär så säger jag inte Per, även fast man skulle kunna tro det. Igår när jag pratade med en ny lärare här på jobbet så sa hon "Du pratar med E, kommer du från Tierp kanske? Tjejen med koll! Först att hon ens visste vart Tierp ligger, sen upplös hon alla här på jobbet (som retar mig) om att jag prata utmärkt Rikssvenska! Det är vad jag pratar, och då är man inte från vår huvudstad Stockholm. Rikssvenska.)

Idag när jag satte mig på bussen insåg jag att frukosten stod kvar på bänken hemma. Men vad gör det när man kommer till jobbet och får den serverad? Jag är på strålande humör idag. Bra start på dagen.

Nu ska jag börja beta av min meterlånga lista på allt som ska förberedas inför måndagens arbete. Inte ens det känns jobbigt.

Jag kan dra en sååååg ändå här på slutet, den är inte lika hård som sist, men det är en såg av inre känslor. Jag förstår mig fortfarande inte på sjukhus. " vi har telefontid mellan 8.00 till 10.00...Men hallå? Kan ni åtminstone svara de två timmar man ska kunna nå er och inte slå av innan klockan 9 och be en återkomma på måndag? Vad händer på ett sjukhus eg? "Hej vi har viktiga jobb men vi svarar bara när vi själva vill". Typ så jobbar man på sjukhus.

Varje morgon när jag knallar in på jobbet får jag höra att jag har kudden kvar i ansiktet. Konstigt nog var det ingen som hade en kommentar just idag när jag sovit två timmar. Jag har passerat gränsen för övertrött för länge sedan.

Om vi backar till helgen som varit, så hade den verkligen klass. Vi har tagit över Campus med stormsteg. Vi kan nästan riva skylten "Campus Sätra" och sätta upp "Välkommen till Brynäs dam". Jag vet inte riktigt vad som hände när jag och Kajsa spatserade runt på Campus i bikini hela söndagen. Ut och sola, in och ät, ut och sola, in på in flyttningsfika, ut och sola mitt på asfalten, in och fixa musik. En riktig spontansöndag. Det ända som fattades i kostcirkeln var en varm TT.



Nu är det tisdag och jag räknar ner varje dag för en vecka framåt. Jag sitter med handledsskydd på jobbet. INTE ok. En av mina elever frågade nyss vad jag gjort, efter förklaringen sa hon bara "Ida, du så liten, inte bla tjäna, inte bla. Äta mat, inte tjäna". Jag är liten.

Just nu kan jag SÅÅÅÅGA sjukhus så jävla hårt! Visst, läkare är oerhört nödvändiga för de kan rädda liv. Men om jag vill försöka rädda min hand och få svar på EN fjuttig fråga så ska jag vänta tills i slutet av september för att få en telefontid.

Det ända jag vill ha svar på är om jag kan förvärra min skada i handen med trasiga ledband och båtben om jag är på is. Nej men då ska jag vänta i över en månad. Skulle inte tro det. Skit Skit Skit

Jag kan lika bra smsa till 118100 för att få svar, de kan nog lika mycket som hon i växeln. Nu är jag irriterad. WWWRRROOOOM

Måndag morgon på jobbet, listor ska färdigställas, papper skrivas ut och mobiltelefonerna ringer. Detta är ett tecken på att det är nystart idag.

För min del var det bara tur att jag fick en kväll igår med tacos och kvalitetstid. Annars hade veckan blivit tyngre. Helgens absolut roligaste var igår på 5an, att jaga och spela tennis med en "har-knarkare". Den var hur stor och äcklig som helst, den gick till attack på Lunkans shorts och gav Karin de snabbaste fötterna någonsin. Rörelsen var lite som i film, att ta sig från en plats till en annan på en hundradels sekund.

Snart kommer min frukost, mumma!

"nej men där står en polis"

I fm. åkte jag och fia för att lira lite bangolf. Hur kul som helst. Resten av dagen har vi bara åkt olika ärenden tills Fia fick en hjärtklappning och låg lik blek i min säng. Det kan ha varit de fyra energidryckerna vi hällt i oss som spökade.

Nu ikväll har vi åkt till Hallstavik med min bror. Jag körde hans bil, som man inte får köra om man är under 25år för då gäller inte försäkringen, man kan åka dit för olovlig körning och få körkortet indraget. Allt detta kommer vi på när vi blir in vinkade av polisen. Vincent får panik så fort han ser en polisbil och han hade det inte lätt ensam i baksätet.

När vi kommer fram är det tre kvinnliga poliser som utför kontrollen. Jag fick visa körkortet och blåsa,(Fia tyckte att jag tog i för Kung och fosterland). Samtidigt som polisen tittar konstigt när hon cirkulerar runt bilen frågar hon om den är min? Det ända jag hade i huvudet då var att min dröm om att bli polis var FETKÖRD! Men inte då, jag sa fel och ångrade mig en gång, sen var det bara att åka vidare.

När vi väl var framme i Hallstavik avlad jag en ed bakom ratten. "Jag lovar och svär att jag ALLTID köra lagligt för jag ska bannemig bli polis".

Om 55 minuter blir jag 20.

Nu har vi gjort det, vi har varit i stupet och klättrat. Jag tog med mig Nettan, Cissi och Miia som kom på besök med sina Dior läppglans och klackskor. Jag bjöd storstadstjejerna på en omgång i vildmarken. Flams och fashion är deras grej, men efter tre år så vänjer man sig. Jag gillar dem ändå

Denna dag startade med ett telesamtal från polisen. Vi kan konstatera att det är i södra Sverige det händer. Hur som helst så pratade vi om signaliment och blablabla av människorna på pundarstället. Den röda bilen vi möter i filmen (när vi skriker som grisar) är tydligen en "efterlyst" knarkbil. Hur som helst gick det bra, polisen hörde vad jag försökte få fram med min morgonröst medans Fia låg på sängen och skrattade.

Jag och Fia har kommit på en ny sport, eller utmaning kan man kalla det. Vi har gjort det en gång hitintills, dock blev den skitkass. Det går ut på att man ska in på ex. Hemköp, välja en kund och smygfilma. Är filmen 100%ig ska man få med: Vart personen rör sig i affären, vad den har i korgen/vagnen och till sist ansiktet om man vågar, och inte hålla kameran felvinklad pga. nervositet. Klarar man det är de full pott, som att vinna pottan på bilbingo ungefär.

smultronstället blev till pundarstället